Läs Lasse Jakobssons reseberättelse från äventyret på Dubai World Cup:

Tack vare stipendiet fick jag chansen att vara med om en av världens största galopptävlingar – Dubai World Cup med en prischeck runt 50 miljoner (!) kronor. Allt är ju liksom världens största, högsta och enda därborta i Dubai. Världens högsta byggnad, världens största köpcentrum, världens enda 7-stjärniga hotell osv.
Det skulle visa sig att det var en hel del som var lite annorlunda för en hästsportfotograf under den här tävlingsdagen om man inte har varit där tidigare.
Men om vi tar det ifrån början. 
Vår Boeing 787 Dreamliner landade på Dubai Airport natten till långfredagen. Jag reste tillsammans med en god vän som hade bokat en likadan resa som mig, och ingen av oss har tidigare besökt ett arabland. Det är ju en hel del andra regler och lagar i dessa länder och jag hade läst på lite grann för säkerhets skull. Men mycket skulle visa sig överdrivet. Det är faktiskt inte alls så väldigt strikt, även om det är en stor skillnad mot hemma.
Dubai är det i särklass mest liberala av de sju emirat som utgör Förenade Arabemiraten då turismen utgör en stor del av deras ekonomi. I motsats till de andra Gulfstaterna grundar sig Dubais ekonomi inte på olja eftersom de inte har så mycket av den varan. 
Och det var faktiskt något nytt för mig. Jag trodde att det mesta var oljepengar.
Efter några få timmars sömn tog vi en taxi ut till galoppbanan Meydan Racecourse. Att åka taxi är
en av de få saker som är billigt i Dubai. 
När vi anlände till banan var det helt öde. Inte en kotte så långt ögat kunde nå, men dekorationer och andra saker vittnade om att det var någonting stort på gång.
Vi gick in på The Meydan Hotel som ligger i anslutning till banan eftersom jag hade fått ett mail om att våra press-ackrediteringar kunde hämtas där under fredagen. 
Men det tog en bra stund innan vi lyckades hitta rätt. 
För det är inget litet hotell vi pratar om och det fanns inte någon på hotellet som verkade veta var vi skulle ta vägen. Till slut hamnade vi alla fall rätt och jag fick en papperspåse med massor av grejer – men inte någon fotoväst som krävs för att få vistas på banan. 
Ja, först lät det nästan omöjligt att kunna få någon sådan. Lite som vissa år på Vincennes faktiskt.
Till slut fick jag i alla fall namnet på den kvinnliga presschefen och blev ombedd att söka upp henne innan tävlingarna nästkommande dag.
Så äntligen lördag eftermiddag. Långärmad skjorta, slips, finbyxor med pressveck och italienska lågskor på. Stil stil.
Jag hade förstått att det var klädseln som gällde.
T-shirt, kortbyxor och sneakers – den vanliga sommarklädseln för en travfotograf – var bara att glömma i Dubai (i pressrummet skulle det faktiskt senare stå att läsa att inte ens jeans var acceptabel klädsel).

Förväntningarna var höga när vi återigen rullade ut mot Meydan Racecourse.
Dagen D var det inte riktigt lika öde på galoppbanan längre. 
Det tog en bra stund innan taxin lyckas trixa sig fram i de kilometerlånga köerna. Väl på plats var det bara att ställa sig i en av köerna till säkerhetskontrollerna (!), där fotoväska och skor fick passera röntgen på ett band medan jag själv passerade genom metalldetektor-bågen.
Nu var det bara att leta rätt på presschefen. Jo, just det…

Om vi hade haft svårt att hitta rätt dagen innan så var det ingenting mot nu. Vi fick olika förslag av varenda person vi frågade och jag hade redan hunnit få skavsår av mina nya lågskor innan vi lyckades hitta henne.
Skam den som ger sig. Jag lyckades få en fotoväst, en blå.
Fotograferna som hade röda västar fick tydligen vistas på lite fler ställen än vi som hade blå.
Men det var inga problem visade det sig, jag fick gå överallt där jag ville vara.
En udda sak var att alla var tvungna att tala om vilka lopp man önskade fotografera och fick då
en slags biljett för var och ett av dessa lopp. 
Jag valde lopp 7, 8 och 9 eftersom jag hade läst mig till att det var de de tre största loppen.
Tävlingarna drog igång och det kändes grymt häftigt att vara på plats.
De första loppen reds i sol och det var grymt varmt. Men efter några lopp gick solen ner och en något behagligare temperatur infann sig.
Huvudloppet Dubai World Cup skulle inte gå förrän ganska sent på kvällen.

Efter åtta lopp och en spektakulär ljusshow var det äntligen dags för Dubai World Cup. Jag gick
fram till min plats vid staketet i god tid innan start för att markera den plats där jag hade stått under
lopp 7 och 8. Jag hade nämligen haft lite problem med att få en plats vid staketet eftersom mitt
namn inte fanns med där…
Det visade sig nämligen att fotograferna hade sitt namn skrivet med tuschpenna på staketet och det var inte direkt något större mellanrum mellan namnen. Det var alltså banans personal som hade skrivit namnen på staketet och inte fotograferna själva.
Jag blev ganska förvånad då det kom fram en fotograf och vänligt påpekade att jag råkade stå på hans plats. Jag ifrågasatte mannen först. Hur kunde det komma sig att det var hans plats?
Det var då jag blev varse tusch-kluddet. Mannen pekade på sitt namn på staketet och förklarade.
Han berättade vidare att som fotograf hade man samma plats varje år – det var därför namnen var ganska solblekta.

Jag lyckades hitta ett namn och en plats där ingen stod till slut. Undrar vem den fotografen var?
Hur som helst så stod jag där ensam vid staketet tills jag upptäckte att alla andra fotografer inte
kom tillbaka till huvudloppet. I stället var det som ett lämmeltåg som korsade gräsbanan över till grusbanan. ”Aha, Dubai World Cup rids på dirt track”, tänker jag och skrattade tyst för mig själv. Pålästa travfotografer!
Jag följde efter de andra fotograferna och ställde mig vid ett annat namn vid det staketet och hoppades på att personen inte skulle dyka upp. Jag hade tur, det var inte någon som gjorde anspråk på platsen.
Starten gick, hästarna kastade sig ut ur startboxarna och efter en kort bit passerade de oss fotografer i full fart. Det här var första gången jag känt riktigt puls under ett galopplopp. Bara vetskapen om den enorma prissumma det tävlades om gjorde att det kändes sjukt häftigt. 
Jag smattrade på med kameran och hästarna försvann snabbt ifrån oss, in mot första kurvan. 
Men det fanns så klart storbildsskärmar och jag följde loppet på en av dessa till fältet svängde in på upploppet och höjde då återigen kameran. 
En bra bit innan mål stod det klart vilken häst som skulle vinna. 
Det blev Christophe Soumillon och hemmahästen Thunder Snow som tog hem segern.
En lycklig Christophe Soumillon tittade upp över mål och gjorde segergest rakt in i kameran. Det var inte något snack om vilka som var bäst i Dubai World Cup 2018.

Nu var det bara prisutdelningen kvar. Jag lyckades tränga mig in på en trång fotoläktare framför segerpodiet och tyckte mig ha hittat en rätt bra plats…ända till det kom en tv-fotograf och smällde upp en stor tv-kamera på stativ mitt framför oss!
Vi var många fotografer som protesterade. Men det visade sig att det satt ett kryss fasttejpat på golvet på läktaren där det stod något i stil med ”Official tv-photographer”.
Vid det laget började jag bli rätt less på tuschpennor och tejp och hoppade ner från läktaren för att försöka ta mig närmare segerpodiet. Trots att det minst sagt var ganska trångt och rörigt nedanför segerpodiet lyckades jag få några ganska bra prisbilder. Jag fick till och med kontakt med Christophe som tittade in i min kamera några gånger.
När jag kom upp till pressrummet igen bröt värsta fyrverkeriet ut. Hela läktaren skakade
från kraftiga smällar och den tidigare kolsvarta himlen lystes upp i alla möjliga färger. ”Hoppas dom har hunnit få undan alla hästar en bra bit härifrån”, tänkte jag…

Sammanfattningsvis så var det här en riktigt häftig upplevelse som jag inte skulle vilja vara utan och jag vill framföra mitt stora tack till SHK.

/Lasse Jakobsson