(Notera att bilder kommer inom kort)

Efter att ha längtat ihjäl mig ända sedan beskedet att jag fått Svenska Hästsportjournalisters Klubbs stipendium till Lexington kom var det så äntligen dags för avresa!
Den 3 oktober möttes jag och mitt eminenta resesällskap och guider i form av Mia Törnberg och Lars G Dahlgren från Travronden upp på Arlanda för att ta 16.30-flyget till Chicago, för att därifrån flyga vidare till Bluegrass Airport i Lexington, Kentucky.
Vi landade i Lexington vid midnatt lokal tid, plockade ut hyrbilen och körde mot hotellet för att checka in. Efter att vi lämnat bagaget på hotellrummet firar vi vår ankomst med ett glas bubbel i hotellbaren innan vi gör natt efter mer än ett dygn utan sömn.

Tidig uppstigning på tisdagsmorgonen för att åka till Red Mile och börja organisera lite reportage och ta bilder. Vilken bana och atmosfär!
Solen skiner från en klarblå himmel och temperaturen är uppemot 30 grader. Stallbacken har enligt uppgifter sett likadan ut sedan urminnes tider och stallarna lämnar väl lite att önska med svenska mått mätt, men själva banan och den nybyggda totohallen är fantastiska.

Mike Keeling-tränade Marion Marauder besöks och fotas både innan, under och efter sin joggingtur. Han rullar sig förnöjsamt efter duschen och lite höätning. Hästen har tidigare i år vunnit både Hambletonian och Yonkers Trot och har därmed chansen att bli den förste Triple Crown-vinnaren på tio år. Kretsen kring hästen har köpt in sig i Kentucky Futurity, då han inte var stakad dit.
Vi pratar även med Linda Toscano om hennes år och hur Walners form är då Wellwoods, tränarparet till Marion Marauder, har lånat en box hos Toscanos. Allt matchar Toscanos röda färger och man har byggt upp ett fikarum utanför stallet.
En gräsmatta i plast har lagts ut som golv under borden och stolarna och man har ett partytält som solskydd. Överallt står det blomkrukor fyllda med blommor i gult och rött och det hänger blomsteramplar utanför boxarna. Trots att alla bara är här under två veckors tid så har man pyntat och markerat sina stallar som att man bor här permanent.

Vi går förbi Jimmy Takter för att kolla in alla hans världsstjärnor. Även här är det utställt blommor i Takters färger och varje häst har med sig sin namnskylt. Det är inte bara de hästar som ska starta under Red Mile-meetinget som är här, utan en del hästar är där för att träna, som till exempel Shake It Cerry. Hon ska vidare till Yonkers för att starta veckan efter och sedan bär det av vidare mot Breeders Crown.
Då förmiddagsjobbet är avklarat tar vi en sväng till hotellet då det ska skickas bilder och texter till redaktionen. Vi byter om och gör oss redo för att bege oss ut mot Fasig-Tipton, auktionsområdet där Lexington Yearling Sales hålls. Detta som beskrivs som auktionernas auktion och det är lätt att förstå varför…
Vi befinner oss på ett område som sedan 1972 enbart används för att hålla auktioner på och mestadels är det fullblod som säljs här, men den första helgen i oktober varje år är det trav- och passgångare som området är vikt för.

Alla de hästar som ska gå under klubban denna helg har varit på plats sedan förra veckan och varje stuteri har exemplariskt pyntat sina stallar. Det är blommor utanför varje stall och tydliga skyltar med stuteriernas logga så att köparna lätt ska hitta rätt. Varje stuteri har oändligt med personal som står redo att ställa upp hästarna på beställning. Ston, hingstar, travare och passgångare är alla uppdelade i olika avdelningar med tydliga märkningar om vem som står var.
Auktionen drar igång och priserna är helt makalösa! Den ettåring det är mest snack om och som drar flest ögon till sig är Mission Briefs lillebror Tactical Landing. Han blir mycket riktigt auktionens dyraste häst och med de 800 000 USD han säljs för är han därmed den näst dyraste travare som någonsin sålts på en auktion!
Det är flera svenskar som köper med sig hästar hem, men många tycker priserna är för dyra och avvaktar till dagarna framöver. Auktionen pågår ju i tre dagar till…
Vi är inte tillbaka på hotellet förrän efter midnatt och stupar i säng för att tidigt i morgon bitti bege oss ut för besök på hästgårdar.

Vi lastar oss in i bilen med smått grusiga ögon och laddar för att hitta ett ställe där vi kan få i oss riktigt starkt kaffe då det vi får på hotellet mest påminner oss om te. Efter att ha tankat upp oss ställer vi siktet mot Margareta Wallenius-Klebergs Stoner Creek. Så fort man lämnat den absoluta stadskärnan pryds sidorna av vägen om omväxlande vita och bruna trästaket och oändlingt vindlande hagar med sommargrönt gräs.
Allt är pedantiskt klippt i samma längd så långt ögat kan nå. Kanske inte så konstigt då man tydligen får böter om gräset på ens marker överstiger en viss längd…

Vi svänger av den mindre vägen och kör in på stuteriets marker. Själva stuteriet drivs av Steve och Cindy Stewart under namnet Hunterton Farms och det är här många av de hästar som säljs på auktionerna växer upp och det är hit alla hästar kommer efter att de sålts på auktionen. Sedan får köparna hämta dem här.
Vi försöker hitta igen Tactical Landing i någon av hagarna, men området är helt makalöst stort och vi börjar istället med att åka och hälsa på Margareta och tar en lättare lunch med henne i deras hus.

Per Larsson visar oss runt på det oändligt stora området. Det är vita trästaket och kuperade hagar så långt ögat kan nå. Vi får träffa så många individer i hagarna att det är omöjligt att räkna upp alla. För att namedroppa några av dem som gör oss mest starstruck tål väl Emilie Cas El och Southwind Serena att nämnas bland fölstona och bland fölmyset är det inte svårt att falla för supermysiga helsystern till Mission Brief. Den skulle man fått ta med sig hem i resväskan!

Nevele Prides gamla box hinner vi med att kika på och den är iordningställd som ett mindre museum med hans gamla grimmor, staven de behövde för att leda honom, en sammanfattning över hans karriär och en handskriven stamtavla i många, många led.
På ägorna finns även en minneslund och begravningsplats för flera av stuteriets stjärnor genom tiderna, både inom galoppen och travet.

När vi framåt eftermiddagen börjar vara klara på Stoner Creek åker vi vidare mot familjen Lorentzons stall, ACL Farm, som bara ligger en kort bit därifrån. Även detta ett fantastiskt ställe!
Det är här Anette tränar familjens hästar, medan systern Anna är i New Jersey. D’One har precis anlänt efter sin karantän och vi får oss en härlig pratstund med hennes skötare Malin Boman-Friberg innan vi åker tillbaka till Lexington.
Klockan har nu hunnit bli så mycket att vi inte hinner till auktionsområdet denna kväll, utan vi får prioritera att äta middag innan vi svimmar och ta en tidig sänggång.

På torsdagsmorgonen går vi in i Ron Burkes stall för att kolla läget med Southwind Frank och försöka få en intervju med tränaren. Ron är inte själv på plats, men vi får oss en ordentlig pratstund med hans pappa Mickey som startade hela rörelsen efter att han pensionerat sig som bilförsäljare.
Han drar hela historien om hur allt startat för oss och vi tar sedan en sväng på stallbacken. I Takters stall är det som vanligt full fart och vi pratar med Anette Zachrisson om hennes stjärnor. Hon har Ariana G. till start imorgon och Princess Aurora är även hon på plats. Klockan 13.00 drar tävlingarna igång och vi får bland mycket annat se Linda Toscanos Walner, som faktiskt är döpt efter just “vår” Håkan Wallner, gå världsrekord för tvååriga hingstar och valacker. Då tävlingarna är slut beger vi oss mot auktionsområdet igen för att upleva ännu en magisk kväll där det enda man uppfattar av auktionsutroparna är för mig ett enda jibberijabber. M
ånga andra tycker nog också det då det blev några priser som fick justeras nedåt och Lars G Dahlgren nästan fick med sig en häst hem, hehe…
På kvällen sover vi återigen gott efter ännu en späckad dag bland de gröna vidderna i Kentucky. Hela staden Lexington verkligen lever och andas häst. Delstatens registreringsplåtar pryds av ett hästhuvud och texten “Unbridled Spirit”. På sopkorgarna runt om i staden står det “Live Green Lexington” och där de båda g:na utgörs av ett hästhuvud.

På fredagmorgon åker vi i vanlig ordning till Red Mile och äter frukost i den foodtruck som håller öppet så länge stallpersonalen vill ha mat eller kaffe. Vi går åter till Burkes stall för att fotografera Southwind Frank.
Tränaren själv får visa honom då hans skötare Kim säger att han inte har någon respekt för henne. Burke ser ut som en jätte bredvid den lille nätte Muscle Hill-sonen. Vi åker sedan mot Ashford Stud, Coolmores hemvist i USA för att få äran att träffa American Paroah, den förste Triple Crown-vinnaren inom galoppen på 37 år!
I Kentucky känns det som att det inte är långt till något. Då vi kommer fram till de dubbla grindarna för att ta oss in på området slås man med häpnad över hur välputsat allt är. Inte ett löv ligger fel i de pedantiskt klippta buskarna.
Efter att ha kört vilse inne på området ett antal gånger innan vi hittar fram till kontoret, som ser ut som en lyxvilla utan rang, blir vi guidade av stuteriförmannen till hingststallet som ligger bakom ännu en grind.
Två gubbar står redo för att visa upp American Pharoah. Hästen tar det hela med lugn och ställer vant upp sig för beskådning. Det syns att han gjort detta förut och han är svårflörtad då vi vill ha lite liv i honom till bilderna.

Vi skyndar efter detta studiebesök tillbaka till Red Mile och hinner precis tillbaka till Ariana Gs segerlopp och fortsätter sedan att njuta av resten av tävlingsdagen i skuggan på publikplats.
Solen gassar obönhörligt från en klarblå himmel och det är perfekta förutsättningar för rekordtider. En sväng ut till auktionen hinns med innan vi åker tillbaka till hotellet för att svida om inför kvällens middag på klassiska Tony’s.

Lördagmorgon inleds med en välbehövlig sovmorgon då jetlaggen, värmen och de intensiva dagarna börjar komma ifatt en. Vi bestämmer oss för att hoppa över travet i dag då det bara är passgångarlopp och åker istället iväg på en härlig shoppngrunda på ett outletcenter som kan uppfattas som himmelriket för den som är intresserad av att göra några fynd.
Till och med Dahlgren drar på sig några påsar innan han slår sig tillrätta i restaurangavdelningen för att börja författa sina texter till tidningen medan vi andra glatt fortsätter att botanisera i butikerna resten av kvällen.

Så är dagen vi har väntat på hela veckan äntligen här! Även om det innebär att vi åker hem imorgon så är det Kentucky Futurity-söndagen. Det är lite svalare i luften i dag, men man känner förväntningarna dallra i luften. De amerikanska tränarna möter oss ändå med ett leende när vi tar vår numera sedvanliga stallbacksrunda.
Vi äter frukost tillsammans med Markus och Nancy Johansson, nygräddade pannkakor med lönnsirap och smör. Riktigt fint och fantastiskt för figuren! De säger att deras passgångare Darlinonthebeach har goda chanser under dagen och mycket riktigt vinner hon senare sitt lopp lätt.

Vi intar de platser vi gjort till våra och efter ett besök i souvenirshoppen är vi redo för att börja njuta av dagens race. Jonas Czernysons Aldebaran Eagle inleder dagen och det ena fina loppet efter det andra avlöser sedan varandra.
Då Jimmy Takter redan tidigare i veckan flaggat för att hans Always B Miki ska köras för världsrekord sitter vi och småstudsar av förväntan inför loppet. Det gör “Miki” utan problem då han avverkar den engelska milen på 1.05,9 och därmed blir den snabbaste sulkyhästen någonsin. Publiken hänger på och applåderar ekipaget upploppet ner och detta är tydligen ingen vanlig företeelse här.
Det första man ser när man kommer in på banan är skyltar mot casinot och sedan kommer små skyltar mot “live racing” längre fram. De flesta som kommer hit vet alltså inte ens om att de är på trav…

Det börjar dra ihop sig och de två försöken till Kentucky Futurity Filly avklaras. Ett av de försöken får jag se inifrån startbilen och det är en mäktig och fartfylld upplevelse som jag inte vågade fotografera av rädsla för att skrämma någon häst. Här fanns inget skyddsglas utan man satt öga mot öga med djuren.
Då det bara var 12 hingstar som anmäldes körs Kentucky Futurity utan försök och det har varit lite gruff bland tränarna innan då de inte gillar bakspår. Marion Marauder lottades till spår elva och tränaren blev väl inte överlycklig över den lottningen…
Ekipagen samlas upp bakom bilen och Scott Zeron kör ett avvaktande lopp och Southwind Frank ser ut att gå mot en säker seger, men då Zeron hänger på i Barhoppings rygg i tredjespår runt sista sväng biter det otroligt bra för Marion Marauder. Känslan är att det är för långt fram, men de kämpar sig förbi och slår snöpligt av ledaren den sista biten. Från där vi sitter ser det ut som att Frank har vunnit, medan Zeron gör segergest.
Han är den som vänder upp för segerdefilering medan vi andra väntar på målfotot. Han hoppar ur sulkyn och säger att “Jag är säker på att vi vann, men det verkar ingen annan vara”. Det visar sig mycket riktigt att han har rätt och Marion Marauder blev därmed den förste att ta hem Triple Crown-titeln på tio år. Den senaste att ta titeln var Glidemaster.

Vi går förbi stallet för att gratulera kretsen kring Marion Marauder och där är firandet redan i full gång, mycket förståeligt! Unge Zeron ser ut att ta det hela med ro, trots att han ser otroligt glad ut och det viskas väl om att de ska ut och fortsätta firandet någonstans på Lexingtons gator. Tidigt imorgon börjar de hemfärden med sin häst och laddar om för nästa lopp.

Måndagsmorgonen är här och det är dags att packa in väskorna i bilen och bege oss mot flygplatsen, vare sig vi vill det eller inte.
Vi börjar åka i god tid så att vi ska hinna med vårt sista studiebesök. Keeneland galoppbana. Vilken anläggning! Det var här American Pharoah gjorde sitt sista lopp och vi får kika runt inne i balansen och tar oss en tur på läktaren, där alla platser är som små bås som pryds av graverade namnskyltar på dem som hyrt dem hela meetinget.

Kosan styrs mot flygplatsen och vi laddar om för en ny arbetsvecka och nya utmaningar.