Robert Bergh, Jomar Blekkan, Liv Haslie, Timo Nurmos och Readly Express.
Där har ni kvintetten som hyllades, och valdes in, i Hall of Fame i samband med Årjängtravets storhelg i juli.
Med hjälp av våra medlemmar Björn Martinsson och Kjelle Svensson bjuds vi på hur det såg ut under två soliga dagar i Värmland.
Vår käre styrelsemedlem Björn Martinsson dokumenterade de två soliga sommardagarna i Årjäng i samband med att vi äntligen kunde träffas och prisa de såväl nyinvalda samt tidigare invalda i Hall of Fame.
Här är ett bildsvep på många två- och även fyrbenta profiler. Hur många känner ni igen?
Läs Lasse Jakobssons reseberättelse från äventyret på Dubai World Cup:
Tack vare stipendiet fick jag chansen att vara med om en av världens största galopptävlingar – Dubai World Cup med en prischeck runt 50 miljoner (!) kronor. Allt är ju liksom världens största, högsta och enda därborta i Dubai. Världens högsta byggnad, världens största köpcentrum, världens enda 7-stjärniga hotell osv.
Det skulle visa sig att det var en hel del som var lite annorlunda för en hästsportfotograf under den här tävlingsdagen om man inte har varit där tidigare.
Men om vi tar det ifrån början.
Vår Boeing 787 Dreamliner landade på Dubai Airport natten till långfredagen. Jag reste tillsammans med en god vän som hade bokat en likadan resa som mig, och ingen av oss har tidigare besökt ett arabland. Det är ju en hel del andra regler och lagar i dessa länder och jag hade läst på lite grann för säkerhets skull. Men mycket skulle visa sig överdrivet. Det är faktiskt inte alls så väldigt strikt, även om det är en stor skillnad mot hemma.
Dubai är det i särklass mest liberala av de sju emirat som utgör Förenade Arabemiraten då turismen utgör en stor del av deras ekonomi. I motsats till de andra Gulfstaterna grundar sig Dubais ekonomi inte på olja eftersom de inte har så mycket av den varan.
Och det var faktiskt något nytt för mig. Jag trodde att det mesta var oljepengar.
Efter några få timmars sömn tog vi en taxi ut till galoppbanan Meydan Racecourse. Att åka taxi är
en av de få saker som är billigt i Dubai.
När vi anlände till banan var det helt öde. Inte en kotte så långt ögat kunde nå, men dekorationer och andra saker vittnade om att det var någonting stort på gång.
Vi gick in på The Meydan Hotel som ligger i anslutning till banan eftersom jag hade fått ett mail om att våra press-ackrediteringar kunde hämtas där under fredagen.
Men det tog en bra stund innan vi lyckades hitta rätt.
För det är inget litet hotell vi pratar om och det fanns inte någon på hotellet som verkade veta var vi skulle ta vägen. Till slut hamnade vi alla fall rätt och jag fick en papperspåse med massor av grejer – men inte någon fotoväst som krävs för att få vistas på banan.
Ja, först lät det nästan omöjligt att kunna få någon sådan. Lite som vissa år på Vincennes faktiskt.
Till slut fick jag i alla fall namnet på den kvinnliga presschefen och blev ombedd att söka upp henne innan tävlingarna nästkommande dag.
Så äntligen lördag eftermiddag. Långärmad skjorta, slips, finbyxor med pressveck och italienska lågskor på. Stil stil.
Jag hade förstått att det var klädseln som gällde.
T-shirt, kortbyxor och sneakers – den vanliga sommarklädseln för en travfotograf – var bara att glömma i Dubai (i pressrummet skulle det faktiskt senare stå att läsa att inte ens jeans var acceptabel klädsel).
Förväntningarna var höga när vi återigen rullade ut mot Meydan Racecourse.
Dagen D var det inte riktigt lika öde på galoppbanan längre.
Det tog en bra stund innan taxin lyckas trixa sig fram i de kilometerlånga köerna. Väl på plats var det bara att ställa sig i en av köerna till säkerhetskontrollerna (!), där fotoväska och skor fick passera röntgen på ett band medan jag själv passerade genom metalldetektor-bågen.
Nu var det bara att leta rätt på presschefen. Jo, just det…
Om vi hade haft svårt att hitta rätt dagen innan så var det ingenting mot nu. Vi fick olika förslag av varenda person vi frågade och jag hade redan hunnit få skavsår av mina nya lågskor innan vi lyckades hitta henne.
Skam den som ger sig. Jag lyckades få en fotoväst, en blå.
Fotograferna som hade röda västar fick tydligen vistas på lite fler ställen än vi som hade blå.
Men det var inga problem visade det sig, jag fick gå överallt där jag ville vara.
En udda sak var att alla var tvungna att tala om vilka lopp man önskade fotografera och fick då
en slags biljett för var och ett av dessa lopp.
Jag valde lopp 7, 8 och 9 eftersom jag hade läst mig till att det var de de tre största loppen.
Tävlingarna drog igång och det kändes grymt häftigt att vara på plats.
De första loppen reds i sol och det var grymt varmt. Men efter några lopp gick solen ner och en något behagligare temperatur infann sig.
Huvudloppet Dubai World Cup skulle inte gå förrän ganska sent på kvällen.
Efter åtta lopp och en spektakulär ljusshow var det äntligen dags för Dubai World Cup. Jag gick
fram till min plats vid staketet i god tid innan start för att markera den plats där jag hade stått under
lopp 7 och 8. Jag hade nämligen haft lite problem med att få en plats vid staketet eftersom mitt
namn inte fanns med där…
Det visade sig nämligen att fotograferna hade sitt namn skrivet med tuschpenna på staketet och det var inte direkt något större mellanrum mellan namnen. Det var alltså banans personal som hade skrivit namnen på staketet och inte fotograferna själva.
Jag blev ganska förvånad då det kom fram en fotograf och vänligt påpekade att jag råkade stå på hans plats. Jag ifrågasatte mannen först. Hur kunde det komma sig att det var hans plats?
Det var då jag blev varse tusch-kluddet. Mannen pekade på sitt namn på staketet och förklarade.
Han berättade vidare att som fotograf hade man samma plats varje år – det var därför namnen var ganska solblekta.
Jag lyckades hitta ett namn och en plats där ingen stod till slut. Undrar vem den fotografen var?
Hur som helst så stod jag där ensam vid staketet tills jag upptäckte att alla andra fotografer inte
kom tillbaka till huvudloppet. I stället var det som ett lämmeltåg som korsade gräsbanan över till grusbanan. ”Aha, Dubai World Cup rids på dirt track”, tänker jag och skrattade tyst för mig själv. Pålästa travfotografer!
Jag följde efter de andra fotograferna och ställde mig vid ett annat namn vid det staketet och hoppades på att personen inte skulle dyka upp. Jag hade tur, det var inte någon som gjorde anspråk på platsen.
Starten gick, hästarna kastade sig ut ur startboxarna och efter en kort bit passerade de oss fotografer i full fart. Det här var första gången jag känt riktigt puls under ett galopplopp. Bara vetskapen om den enorma prissumma det tävlades om gjorde att det kändes sjukt häftigt.
Jag smattrade på med kameran och hästarna försvann snabbt ifrån oss, in mot första kurvan.
Men det fanns så klart storbildsskärmar och jag följde loppet på en av dessa till fältet svängde in på upploppet och höjde då återigen kameran.
En bra bit innan mål stod det klart vilken häst som skulle vinna.
Det blev Christophe Soumillon och hemmahästen Thunder Snow som tog hem segern.
En lycklig Christophe Soumillon tittade upp över mål och gjorde segergest rakt in i kameran. Det var inte något snack om vilka som var bäst i Dubai World Cup 2018.
Nu var det bara prisutdelningen kvar. Jag lyckades tränga mig in på en trång fotoläktare framför segerpodiet och tyckte mig ha hittat en rätt bra plats…ända till det kom en tv-fotograf och smällde upp en stor tv-kamera på stativ mitt framför oss!
Vi var många fotografer som protesterade. Men det visade sig att det satt ett kryss fasttejpat på golvet på läktaren där det stod något i stil med ”Official tv-photographer”.
Vid det laget började jag bli rätt less på tuschpennor och tejp och hoppade ner från läktaren för att försöka ta mig närmare segerpodiet. Trots att det minst sagt var ganska trångt och rörigt nedanför segerpodiet lyckades jag få några ganska bra prisbilder. Jag fick till och med kontakt med Christophe som tittade in i min kamera några gånger.
När jag kom upp till pressrummet igen bröt värsta fyrverkeriet ut. Hela läktaren skakade
från kraftiga smällar och den tidigare kolsvarta himlen lystes upp i alla möjliga färger. ”Hoppas dom har hunnit få undan alla hästar en bra bit härifrån”, tänkte jag…
Sammanfattningsvis så var det här en riktigt häftig upplevelse som jag inte skulle vilja vara utan och jag vill framföra mitt stora tack till SHK.
/Lasse Jakobsson
Lars Jakobsson, Kanal 75, blev den lycklige SHK-stipendiaten 2017. Hans önskemål var Japan Cup, men med anledning av oroligheterna i närheten av landet och att beskedet om stipendiet kom lite sent, kommer han nyttja det till Dubai Cup i mars 2018 istället.
– Gud vad roligt! Jag hade nästan glömt bort att jag skickat in den ansökan. Jag hade Japan Cup och Dubai Cup att välja på när jag skickade in ansökan och min resa kommer nu bli till det sistnämnda, sade en glad och lite lätt chockad ”Lasse” då han fick beskedet.
(Notera att bilder kommer inom kort)
Efter att ha längtat ihjäl mig ända sedan beskedet att jag fått Svenska Hästsportjournalisters Klubbs stipendium till Lexington kom var det så äntligen dags för avresa!
Den 3 oktober möttes jag och mitt eminenta resesällskap och guider i form av Mia Törnberg och Lars G Dahlgren från Travronden upp på Arlanda för att ta 16.30-flyget till Chicago, för att därifrån flyga vidare till Bluegrass Airport i Lexington, Kentucky.
Vi landade i Lexington vid midnatt lokal tid, plockade ut hyrbilen och körde mot hotellet för att checka in. Efter att vi lämnat bagaget på hotellrummet firar vi vår ankomst med ett glas bubbel i hotellbaren innan vi gör natt efter mer än ett dygn utan sömn.
Tidig uppstigning på tisdagsmorgonen för att åka till Red Mile och börja organisera lite reportage och ta bilder. Vilken bana och atmosfär!
Solen skiner från en klarblå himmel och temperaturen är uppemot 30 grader. Stallbacken har enligt uppgifter sett likadan ut sedan urminnes tider och stallarna lämnar väl lite att önska med svenska mått mätt, men själva banan och den nybyggda totohallen är fantastiska.
Mike Keeling-tränade Marion Marauder besöks och fotas både innan, under och efter sin joggingtur. Han rullar sig förnöjsamt efter duschen och lite höätning. Hästen har tidigare i år vunnit både Hambletonian och Yonkers Trot och har därmed chansen att bli den förste Triple Crown-vinnaren på tio år. Kretsen kring hästen har köpt in sig i Kentucky Futurity, då han inte var stakad dit.
Vi pratar även med Linda Toscano om hennes år och hur Walners form är då Wellwoods, tränarparet till Marion Marauder, har lånat en box hos Toscanos. Allt matchar Toscanos röda färger och man har byggt upp ett fikarum utanför stallet.
En gräsmatta i plast har lagts ut som golv under borden och stolarna och man har ett partytält som solskydd. Överallt står det blomkrukor fyllda med blommor i gult och rött och det hänger blomsteramplar utanför boxarna. Trots att alla bara är här under två veckors tid så har man pyntat och markerat sina stallar som att man bor här permanent.
Vi går förbi Jimmy Takter för att kolla in alla hans världsstjärnor. Även här är det utställt blommor i Takters färger och varje häst har med sig sin namnskylt. Det är inte bara de hästar som ska starta under Red Mile-meetinget som är här, utan en del hästar är där för att träna, som till exempel Shake It Cerry. Hon ska vidare till Yonkers för att starta veckan efter och sedan bär det av vidare mot Breeders Crown.
Då förmiddagsjobbet är avklarat tar vi en sväng till hotellet då det ska skickas bilder och texter till redaktionen. Vi byter om och gör oss redo för att bege oss ut mot Fasig-Tipton, auktionsområdet där Lexington Yearling Sales hålls. Detta som beskrivs som auktionernas auktion och det är lätt att förstå varför…
Vi befinner oss på ett område som sedan 1972 enbart används för att hålla auktioner på och mestadels är det fullblod som säljs här, men den första helgen i oktober varje år är det trav- och passgångare som området är vikt för.
Alla de hästar som ska gå under klubban denna helg har varit på plats sedan förra veckan och varje stuteri har exemplariskt pyntat sina stallar. Det är blommor utanför varje stall och tydliga skyltar med stuteriernas logga så att köparna lätt ska hitta rätt. Varje stuteri har oändligt med personal som står redo att ställa upp hästarna på beställning. Ston, hingstar, travare och passgångare är alla uppdelade i olika avdelningar med tydliga märkningar om vem som står var.
Auktionen drar igång och priserna är helt makalösa! Den ettåring det är mest snack om och som drar flest ögon till sig är Mission Briefs lillebror Tactical Landing. Han blir mycket riktigt auktionens dyraste häst och med de 800 000 USD han säljs för är han därmed den näst dyraste travare som någonsin sålts på en auktion!
Det är flera svenskar som köper med sig hästar hem, men många tycker priserna är för dyra och avvaktar till dagarna framöver. Auktionen pågår ju i tre dagar till…
Vi är inte tillbaka på hotellet förrän efter midnatt och stupar i säng för att tidigt i morgon bitti bege oss ut för besök på hästgårdar.
Vi lastar oss in i bilen med smått grusiga ögon och laddar för att hitta ett ställe där vi kan få i oss riktigt starkt kaffe då det vi får på hotellet mest påminner oss om te. Efter att ha tankat upp oss ställer vi siktet mot Margareta Wallenius-Klebergs Stoner Creek. Så fort man lämnat den absoluta stadskärnan pryds sidorna av vägen om omväxlande vita och bruna trästaket och oändlingt vindlande hagar med sommargrönt gräs.
Allt är pedantiskt klippt i samma längd så långt ögat kan nå. Kanske inte så konstigt då man tydligen får böter om gräset på ens marker överstiger en viss längd…
Vi svänger av den mindre vägen och kör in på stuteriets marker. Själva stuteriet drivs av Steve och Cindy Stewart under namnet Hunterton Farms och det är här många av de hästar som säljs på auktionerna växer upp och det är hit alla hästar kommer efter att de sålts på auktionen. Sedan får köparna hämta dem här.
Vi försöker hitta igen Tactical Landing i någon av hagarna, men området är helt makalöst stort och vi börjar istället med att åka och hälsa på Margareta och tar en lättare lunch med henne i deras hus.
Per Larsson visar oss runt på det oändligt stora området. Det är vita trästaket och kuperade hagar så långt ögat kan nå. Vi får träffa så många individer i hagarna att det är omöjligt att räkna upp alla. För att namedroppa några av dem som gör oss mest starstruck tål väl Emilie Cas El och Southwind Serena att nämnas bland fölstona och bland fölmyset är det inte svårt att falla för supermysiga helsystern till Mission Brief. Den skulle man fått ta med sig hem i resväskan!
Nevele Prides gamla box hinner vi med att kika på och den är iordningställd som ett mindre museum med hans gamla grimmor, staven de behövde för att leda honom, en sammanfattning över hans karriär och en handskriven stamtavla i många, många led.
På ägorna finns även en minneslund och begravningsplats för flera av stuteriets stjärnor genom tiderna, både inom galoppen och travet.
När vi framåt eftermiddagen börjar vara klara på Stoner Creek åker vi vidare mot familjen Lorentzons stall, ACL Farm, som bara ligger en kort bit därifrån. Även detta ett fantastiskt ställe!
Det är här Anette tränar familjens hästar, medan systern Anna är i New Jersey. D’One har precis anlänt efter sin karantän och vi får oss en härlig pratstund med hennes skötare Malin Boman-Friberg innan vi åker tillbaka till Lexington.
Klockan har nu hunnit bli så mycket att vi inte hinner till auktionsområdet denna kväll, utan vi får prioritera att äta middag innan vi svimmar och ta en tidig sänggång.
På torsdagsmorgonen går vi in i Ron Burkes stall för att kolla läget med Southwind Frank och försöka få en intervju med tränaren. Ron är inte själv på plats, men vi får oss en ordentlig pratstund med hans pappa Mickey som startade hela rörelsen efter att han pensionerat sig som bilförsäljare.
Han drar hela historien om hur allt startat för oss och vi tar sedan en sväng på stallbacken. I Takters stall är det som vanligt full fart och vi pratar med Anette Zachrisson om hennes stjärnor. Hon har Ariana G. till start imorgon och Princess Aurora är även hon på plats. Klockan 13.00 drar tävlingarna igång och vi får bland mycket annat se Linda Toscanos Walner, som faktiskt är döpt efter just “vår” Håkan Wallner, gå världsrekord för tvååriga hingstar och valacker. Då tävlingarna är slut beger vi oss mot auktionsområdet igen för att upleva ännu en magisk kväll där det enda man uppfattar av auktionsutroparna är för mig ett enda jibberijabber. M
ånga andra tycker nog också det då det blev några priser som fick justeras nedåt och Lars G Dahlgren nästan fick med sig en häst hem, hehe…
På kvällen sover vi återigen gott efter ännu en späckad dag bland de gröna vidderna i Kentucky. Hela staden Lexington verkligen lever och andas häst. Delstatens registreringsplåtar pryds av ett hästhuvud och texten “Unbridled Spirit”. På sopkorgarna runt om i staden står det “Live Green Lexington” och där de båda g:na utgörs av ett hästhuvud.
På fredagmorgon åker vi i vanlig ordning till Red Mile och äter frukost i den foodtruck som håller öppet så länge stallpersonalen vill ha mat eller kaffe. Vi går åter till Burkes stall för att fotografera Southwind Frank.
Tränaren själv får visa honom då hans skötare Kim säger att han inte har någon respekt för henne. Burke ser ut som en jätte bredvid den lille nätte Muscle Hill-sonen. Vi åker sedan mot Ashford Stud, Coolmores hemvist i USA för att få äran att träffa American Paroah, den förste Triple Crown-vinnaren inom galoppen på 37 år!
I Kentucky känns det som att det inte är långt till något. Då vi kommer fram till de dubbla grindarna för att ta oss in på området slås man med häpnad över hur välputsat allt är. Inte ett löv ligger fel i de pedantiskt klippta buskarna.
Efter att ha kört vilse inne på området ett antal gånger innan vi hittar fram till kontoret, som ser ut som en lyxvilla utan rang, blir vi guidade av stuteriförmannen till hingststallet som ligger bakom ännu en grind.
Två gubbar står redo för att visa upp American Pharoah. Hästen tar det hela med lugn och ställer vant upp sig för beskådning. Det syns att han gjort detta förut och han är svårflörtad då vi vill ha lite liv i honom till bilderna.
Vi skyndar efter detta studiebesök tillbaka till Red Mile och hinner precis tillbaka till Ariana Gs segerlopp och fortsätter sedan att njuta av resten av tävlingsdagen i skuggan på publikplats.
Solen gassar obönhörligt från en klarblå himmel och det är perfekta förutsättningar för rekordtider. En sväng ut till auktionen hinns med innan vi åker tillbaka till hotellet för att svida om inför kvällens middag på klassiska Tony’s.
Lördagmorgon inleds med en välbehövlig sovmorgon då jetlaggen, värmen och de intensiva dagarna börjar komma ifatt en. Vi bestämmer oss för att hoppa över travet i dag då det bara är passgångarlopp och åker istället iväg på en härlig shoppngrunda på ett outletcenter som kan uppfattas som himmelriket för den som är intresserad av att göra några fynd.
Till och med Dahlgren drar på sig några påsar innan han slår sig tillrätta i restaurangavdelningen för att börja författa sina texter till tidningen medan vi andra glatt fortsätter att botanisera i butikerna resten av kvällen.
Så är dagen vi har väntat på hela veckan äntligen här! Även om det innebär att vi åker hem imorgon så är det Kentucky Futurity-söndagen. Det är lite svalare i luften i dag, men man känner förväntningarna dallra i luften. De amerikanska tränarna möter oss ändå med ett leende när vi tar vår numera sedvanliga stallbacksrunda.
Vi äter frukost tillsammans med Markus och Nancy Johansson, nygräddade pannkakor med lönnsirap och smör. Riktigt fint och fantastiskt för figuren! De säger att deras passgångare Darlinonthebeach har goda chanser under dagen och mycket riktigt vinner hon senare sitt lopp lätt.
Vi intar de platser vi gjort till våra och efter ett besök i souvenirshoppen är vi redo för att börja njuta av dagens race. Jonas Czernysons Aldebaran Eagle inleder dagen och det ena fina loppet efter det andra avlöser sedan varandra.
Då Jimmy Takter redan tidigare i veckan flaggat för att hans Always B Miki ska köras för världsrekord sitter vi och småstudsar av förväntan inför loppet. Det gör “Miki” utan problem då han avverkar den engelska milen på 1.05,9 och därmed blir den snabbaste sulkyhästen någonsin. Publiken hänger på och applåderar ekipaget upploppet ner och detta är tydligen ingen vanlig företeelse här.
Det första man ser när man kommer in på banan är skyltar mot casinot och sedan kommer små skyltar mot “live racing” längre fram. De flesta som kommer hit vet alltså inte ens om att de är på trav…
Det börjar dra ihop sig och de två försöken till Kentucky Futurity Filly avklaras. Ett av de försöken får jag se inifrån startbilen och det är en mäktig och fartfylld upplevelse som jag inte vågade fotografera av rädsla för att skrämma någon häst. Här fanns inget skyddsglas utan man satt öga mot öga med djuren.
Då det bara var 12 hingstar som anmäldes körs Kentucky Futurity utan försök och det har varit lite gruff bland tränarna innan då de inte gillar bakspår. Marion Marauder lottades till spår elva och tränaren blev väl inte överlycklig över den lottningen…
Ekipagen samlas upp bakom bilen och Scott Zeron kör ett avvaktande lopp och Southwind Frank ser ut att gå mot en säker seger, men då Zeron hänger på i Barhoppings rygg i tredjespår runt sista sväng biter det otroligt bra för Marion Marauder. Känslan är att det är för långt fram, men de kämpar sig förbi och slår snöpligt av ledaren den sista biten. Från där vi sitter ser det ut som att Frank har vunnit, medan Zeron gör segergest.
Han är den som vänder upp för segerdefilering medan vi andra väntar på målfotot. Han hoppar ur sulkyn och säger att “Jag är säker på att vi vann, men det verkar ingen annan vara”. Det visar sig mycket riktigt att han har rätt och Marion Marauder blev därmed den förste att ta hem Triple Crown-titeln på tio år. Den senaste att ta titeln var Glidemaster.
Vi går förbi stallet för att gratulera kretsen kring Marion Marauder och där är firandet redan i full gång, mycket förståeligt! Unge Zeron ser ut att ta det hela med ro, trots att han ser otroligt glad ut och det viskas väl om att de ska ut och fortsätta firandet någonstans på Lexingtons gator. Tidigt imorgon börjar de hemfärden med sin häst och laddar om för nästa lopp.
Måndagsmorgonen är här och det är dags att packa in väskorna i bilen och bege oss mot flygplatsen, vare sig vi vill det eller inte.
Vi börjar åka i god tid så att vi ska hinna med vårt sista studiebesök. Keeneland galoppbana. Vilken anläggning! Det var här American Pharoah gjorde sitt sista lopp och vi får kika runt inne i balansen och tar oss en tur på läktaren, där alla platser är som små bås som pryds av graverade namnskyltar på dem som hyrt dem hela meetinget.
Kosan styrs mot flygplatsen och vi laddar om för en ny arbetsvecka och nya utmaningar.
Nu är det dags att söka SHK:s årliga stipendie om du vill utveckla dig inom travsporten utanför Sveriges gränser. Tag chansen, att i samarbete med Equi Tours, få åka till Lexington, USA, och uppleva Kentucky Futurity.
Sista ansökningsdag är den 31 maj och ansökningen ska innehålla en kort beskrivning om dina tankar inför resan och varför just du ska bli tilldelad stipendiet.
Skicka din ansökan till: micke@miromedia.nu eller par.gustafsson@travronden.se